Ibland är jag av åsikten att man kan åstadkomma vad som helst genom att pressa sig till bristningsgränsen, jobba hårt och envist, och därmed skapa sin egen framgång. Jag håller fast vid det. Men jag tror också att man måste veta när man måste hålla tillbaka lite. Bromsa, så att det inte går för fort framåt. Det är så lätt att tappa huvudet.

Just nu håller jag tillbaka, för att bli helt säker på vilket steg som är nästa steg. Och vilken väg projektet Dimmaletting ska komma att vandra.

Ha tålamod. Det blir så mycket bättre då.

Nu har jag ny energi, och har hittat ett lugnare tempo, som jag ska försöka behålla så länge som möjligt. Är det något jag är bra på så är det nämligen att rusa på långt över alla hastighetsbegränsningar. Det är dags att ändra på det. Det blir så mycket bättre fokus om man har lite lugn och ro omkring sig. Man hinner mer. Och når bättre resultat. Jag fattar det nu.

Fokus ligger odelat på fredagens deadline, jag planerar dock att bli såpass klar redan idag att det enda som återstår är en genomläsning innan lämning. Det är nämligen sjukt svårt att påbörja något annat innan detta jobb är klart. Lämnade en text i måndags, oerhörd lättnad. Men har alltså en kvar, och längtar järnet efter den där lättade känslan. Den som gör att man vill köpa jordgubbar och fira lite. Mina första betalda skribentuppdrag, dessutom för nordens största tidning inom sitt område. Jag har läst den sedan tidiga tonår, vet att nästan alla i min bransch gör det, mina gamla lärare, mina nuvarande. Därför blir det lite extra stort för mig.

Ibland tycks historien Dimmaletting korsa min egen, mer än vad som var tänkt från början. Och det beror inte på att Dimmaletting förändrats i sin story, utan på att min egen tillvaro tagit andra vägar än jag kunnat gissa mig till.

Det är visst ett genomgående tema, att jag varje år undrar hur livet kommer vara ett år fram i tiden. Varje år blir jag nämligen förvånad över hur det är, hur mycket som hinner hända på ett år. Trots att jag egentligen inte tycker att det händer något alls ungefär hela tiden, så hinner mycket förändras. Och man utvecklas. Nästan varje dag.

Hem. Och hem igen.

I morse hörde jag fiskmåsar utanför fönstret för första gången den här våren. Kände inget. Är det vår nu? Eller är detta något sorts lurigt mellanläge?

Det spelar ingen roll. Man kan ha jeansjacka på ren trots.
Hej på en stund.

Jag har börjat schemalägga ledighet. Något jag sagt i flera månader att jag skulle göra, men inte gjort. I torsdags kväll hade jag mina första schemalagda helt lediga timmar. Det låter helt sjukt, att behöva schemalägga att man ska vara ledig, men det blir så när man jobbar hemifrån och kan jobba dygnet runt. Och vill göra det dygnet runt, eftersom det är kul. Jag tog i alla fall två helt lediga timmar, lämnade både dator, pennor och block hemma och åkte till Musikmuseet där Nina Wester och Rebekka Karijord gästade Scenkonst i fokus. Ett varmt och öppet scensamtal.

Det är något meditativt i att sitta i en mörk sal, vid en upplyst scen och lyssna på andra människor som pratar om intressanta saker. Utan att själv behöva bidra till samtalet. Kanske den mest ultimata form av avkoppling. Dessutom hade jag ingen med mig, och behövde i princip bara säga “Hej” och “Tack”.

Och ja, jag vet. Det blir en bättre intervju om man ger lite av sig själv också. Såklart kommer jag att göra det, valda bitar. Oömma.

Men nu. Lite extra energi, lite extra vilja och lite mer målmedvetna steg.

Jag hoppas på ert överseende med de väl utspridda bloggposterna. Och den röriga webbsidan. Ibland har jag för mycket att göra för att hinna med riktigt, och då prioriteras “bakom kulisserna”-jobb, så som faktiskt bokskrivande och strukturerande.

Sedan ett par månader tillbaka har det varit klart att fantastiska Anna Stadling kommer medverka i soundtracket till Dimmaletting, något som jag innerligt önskat ända sedan förra sommaren. Hon kommer förhoppningsvis få sällskap av en annan otroligt duktig musiker, som jag vet att många av er gillar. Dock är detta sammarbete i nuläget endast på planeringsstadie, men jag hoppas och tror!

Nåväl, back to work.

Sitter här för att skriva dagens boksidor. Om ett par timmar anländer Fredrik till Stockholm, och vi ska få ordning på den här boken. Då är det bra om jag inte behöver tändstickor för att hålla ögonen öppna.

I övrigt: så himla fint att februari äntligen är slut!