Ikväll ligger jag på den mjuka mattan på vardagsrumsgolvet, den hon valde. Genom glaset i balkongdörren hör jag flygplan lyfta och landa några kilometer här ifrån. Jag har alltid upplevt att just det ljudet för mig både lite närmare och lite längre bort.

Hem. Och hem igen.

Om ett par minuter åker jag iväg för att träffa X och genomföra intervjun. Jag har nog aldrig varit så lugn inför en sådan förut. Fast lugn kanske är fel ord. Avtrubbad vore ett bättre adjektiv, men inte heller det är rätt för att beskriva detta sinnestillstånd.

I morse hörde jag fiskmåsar utanför fönstret för första gången den här våren. Kände inget. Är det vår nu? Eller är detta något sorts lurigt mellanläge?

Det spelar ingen roll. Man kan ha jeansjacka på ren trots.
Hej på en stund.

Förbereder mig inför en intervju på måndag, ett extra påhugg som verkade trevligt. Inte för att jag akut behöver pengarna, utan för att jag akut behöver kravlösheten i att träffa en människa jag inte känner, som inte känner mig. Dricka kaffe och bara prata om någon annan, inte alls om mig själv. Utan att det är det minsta konstigt. Jag tycker om när det inte handlar om mig, att förvandlas till åskådare. Och det var länge sedan jag tog ett skrivjobb sist.

Och ja, jag vet. Det blir en bättre intervju om man ger lite av sig själv också. Såklart kommer jag att göra det, valda bitar. Oömma.

Ibland, jag säger bara det, händer saker man inte förväntat sig. Ganska ofta är det så. Och ganska ofta tycks alltihop hänga ihop i någon sorts balans. Inte för att jag tror på en världsomspännande lyckobalans, det vore allt för naivt, men just nu, just här. Just så. Ibland händer saker man inte förväntat sig.