Trogna besökare, ni som hejar på mig, väntar och undrar hur projektet Dimmaletting fortskrider. Det kommer svar på era frågor. Jag lovar. Trots att det är glest med uppdateringar här, så växer en bok fram bakom kulisserna. Jag har fått ett par bra förslag som jag överväger. Det är därför det är lite tyst. Jag behöver tänka. Bestämma mig, helt enkelt. För hur och när den här utgivningen kommer att ske. Det får bli som det blir, huvudsaken är att det blir rätt och bra. Och det tror jag att det blir.

Ibland är jag av åsikten att man kan åstadkomma vad som helst genom att pressa sig till bristningsgränsen, jobba hårt och envist, och därmed skapa sin egen framgång. Jag håller fast vid det. Men jag tror också att man måste veta när man måste hålla tillbaka lite. Bromsa, så att det inte går för fort framåt. Det är så lätt att tappa huvudet.

Just nu håller jag tillbaka, för att bli helt säker på vilket steg som är nästa steg. Och vilken väg projektet Dimmaletting ska komma att vandra.

Ha tålamod. Det blir så mycket bättre då.

Nyss hemkommen från en vecka i Florens, Italien. Semester och research, i bästa kombination. Sambon och jag firade våra födelsedagar, vår förlovning och livet i allmänhet. Mycket härligt! Florens är utan tvekan min favoritstad, och det här var min fjärde resa dit.

Nu har jag ny energi, och har hittat ett lugnare tempo, som jag ska försöka behålla så länge som möjligt. Är det något jag är bra på så är det nämligen att rusa på långt över alla hastighetsbegränsningar. Det är dags att ändra på det. Det blir så mycket bättre fokus om man har lite lugn och ro omkring sig. Man hinner mer. Och når bättre resultat. Jag fattar det nu.

Kombinationen twitterberoende och ett par skribentuppdrag där teckenantalet i varje stycke är viktigt, har fått mig att omedvetet börja räkna nedslagen på tangentbordet. Hela tiden. Det lustiga är att det inte ens är speciellt begränsande, nästan tvärt om.

Fokus ligger odelat på fredagens deadline, jag planerar dock att bli såpass klar redan idag att det enda som återstår är en genomläsning innan lämning. Det är nämligen sjukt svårt att påbörja något annat innan detta jobb är klart. Lämnade en text i måndags, oerhörd lättnad. Men har alltså en kvar, och längtar järnet efter den där lättade känslan. Den som gör att man vill köpa jordgubbar och fira lite. Mina första betalda skribentuppdrag, dessutom för nordens största tidning inom sitt område. Jag har läst den sedan tidiga tonår, vet att nästan alla i min bransch gör det, mina gamla lärare, mina nuvarande. Därför blir det lite extra stort för mig.

Ibland tycks historien Dimmaletting korsa min egen, mer än vad som var tänkt från början. Och det beror inte på att Dimmaletting förändrats i sin story, utan på att min egen tillvaro tagit andra vägar än jag kunnat gissa mig till.

Det är visst ett genomgående tema, att jag varje år undrar hur livet kommer vara ett år fram i tiden. Varje år blir jag nämligen förvånad över hur det är, hur mycket som hinner hända på ett år. Trots att jag egentligen inte tycker att det händer något alls ungefär hela tiden, så hinner mycket förändras. Och man utvecklas. Nästan varje dag.